Juli 2019, Fostermedicin, Huddinge sjukhus. Vi väntade vårt första barn och var på rutinultraljud. Ultraljudssköterskan hade varit tyst och sett sammanbiten ut en stund. Hon hade även bett mig att gå och kissa för att bebisen skulle byta ställning så hon kunde se från en annan vinkel. Det visade sig att vår bebis hade ett stort ryggmärgsbråck som satt högt upp på ryggen. Det onormala hon sett var formen på en del av hjärnan. Bråcket hade skapat ett baksug i bebisens centrala nervsystem som orsakat massor med missbildningar i hjärnan. Vi blev så klart helt förstummade och försatta i chock. Hon gick iväg för att hämta en läkare som kunde konstatera vad hon sett. Min tidsuppfattning är helt skev, jag vet inte hur länge vi fick vänta. Hon kom tillbaka och gav min sambo ett glas vatten. Han hade blivit helt svimfärdig. Sen kom läkaren. Han såg precis samma som hon redan sett och det såg inte bra ut. Han tittade också på skärmen och skakade på huvudet. Rådet föräldrar i denna sits brukade få var att avbryta graviditeten, meddelade han oss. Så det var också det tuffa beslut vi fick ta. Men jag kan inte minnas att vi fick någon mer information än så, bara att det var allvarligt och att vi skulle få ansöka om “sen abort” hos Socialstyrelsen. Vi fick lämna fostermedicin och försöka ta oss hem, ingen sa något annat. 

 

I bilen på vägen hem ringde en kurator från sjukhuset och frågade om vi var kvar. Nej, för det hade ju ingen sagt att vi borde ha stannat kvar. Så vi fick vända om igen och möta upp kuratorn. Hon såg ut att vara minst 10 år yngre än mig, hur länge kan man ens ha jobbat som kurator då? Allt kändes hemskt. Hon hjälpte oss i alla fall att fylla i ansökan och förklarade att Socialstyrelsen måste ge sitt godkännande innan vi kunde göra “sen abort”. “Sen abort”, vilken förolämpning mot alla gravida att använda en sådan term. Det borde kallas “sent avbrytande” och det borde framgå mer att det mer eller mindre innebär att få genomgå en riktig förlossning.

 

Socialstyrelsen sammanträdde på torsdagar, vilket för mig innebar att jag fick gå i 10 dagar till innan jag kunde få göra mitt avbrytande. De här 10 dagarna går inte att beskriva, det går bara inte. Jag vet ärligt inte hur många ångestattacker eller panikattacker jag fick. Att Socialstyrelsen i modern tid fortfarande har ett sådant analogt arbetssätt med faxansökningar och veckovisa sammanträdanden går helt över mitt förstånd. Sådana här ärenden borde kunna skickas digitalt och få ett ja samma eller nästkommande dag. Det är helt bisarrt och skulle kunna liknas vid tortyr att få vänta dessa dagar på besked. Men dagen för avbrytandet kom till sist. Vi fick infinna oss på en mottagning på Huddinge sjukhus tidigt på morgonen två dagar efter att jag fått ta den första tabletten för att stanna upp graviditeten.

 

 Den dagen kommer för evigt finnas inristad i mitt minne som ett kroppsligt och själsligt trauma som jag faktiskt inte tror att man någonsin kan återhämta sig från. Man kan lära sig leva med det, men det finns ett före och ett efter. Mitt uppe i det så kunde jag inte ta in så mycket av vad som egentligen skedde, men under åren som gått efteråt så har jag funderat mycket på alla detaljer och hur himla fel så mycket måste ha gått till. För sjukhusets rutiner kan väl bara inte vara så där bristfälliga? Det måste ha blivit fel för just oss. Hade jag haft orken hade jag gjort någon typ av anmälan, även om jag inte vet för vad eller vad jag skulle förvänta mig att få ut av den. Kanske någon form av upprättelse, någon form av bekräftelse att ja, här blev det minsann fel och vi är djupt ledsna för det.

 

Vi blev tilldelade ett eget rum på mottagningen som skulle vara vårt under mottagningens öppettider. En barnmorska jobbade den dagen men var inte dedikerad till enbart oss, utan hon kom och gick. En kurator skulle komma förbi på morgonen för att ge oss råd kring allting samt att vi skulle meddela hur vi ville att vår son senare skulle tas om hand. Vi hade bestämt oss för att han skulle få bli begravd i en minneslund. Vi hade bett om en annan kuratorn än den vi fått träffa samma dag som vi fått det hemska beskedet på rul. Jag kunde bara inte träffa den personen igen. Även fast vi bestämt oss för att vår son skulle begravas i en minneslund så kunde inte min hjärna ta in att jag skulle föda ut en riktig bebis senare den dagen. Fortfarande, samma dag, såg jag bara framför mig att någon slags blodig massa skulle komma ur mig.

 

Mestadels var jag och min sambo helt ensamma i det där rummet. Det visade sig snabbt att jag var överkänslig mot cytotec, så jag kräktes som en gris efter varje dos man fick ta. Efter några timmar fick jag så ont att jag inte kunde röra mig ur sängen. Men att beställa epidural till ett avbrytande var inte aktuellt. Barnmorskan ville att jag skulle försöka vara uppe så gott det gick, så jag blev sittandes på en pilatesboll. Vid det här laget hade jag kräkts så mycket att inget fanns kvar. Det kom bara galla till sist. På grund av mina smärtor och kräkningar fick jag morfin intravenöst. Så jag satt där på bollen hög som ett hus medan sambon höll kräkpåsen åt mig. Jag minns också att jag hade en TENS-apparat som rytmiskt och metodiskt gav mig stötar för att smärtlindra, men utan att hjälpa ett dugg. Med jämna mellanrum fick jag också sprutor med lokalbedövning, men inget hjälpte egentligen. Smärtan var total och konstant.

 

Timmarna måste ha gått, för plötsligt vaknade jag något ur min morfindimma och klockan var 16. Mottagningen skulle stänga och vi fick byta till ett rum på avdelningen för att bli kvar över natten. Så här långt hade inget direkt hänt. En plan gjordes upp, jag tror jag skulle få avbryta cytotecbehandlingen över natten om inget mer hände. Men senare på kvällen gick smärtan över till något som kan liknas vid värkar och det började trycka på nedåt. Jag ville bara ligga i sjukhussängen och upphöra att existera, men en sjuksköterska kom in och bad mig att testa att sitta lite på toaletten ifall det var dags.

 

Jag var inte i skick att begära något annat och vi hade ju trott hela dagen att det var så här det skulle gå till. För vården vet väl bäst? Så, där satte de mig över ett bäcken på en kal sjukhustoalett och där födde jag till sist min son rakt ner under ett avgrundsskrik som jag inte trodde jag hade inom mig.

 

Jag blundade, skrek och grät hela tiden, för jag ville inte se honom där och då under de förhållandena. Två sjuksköterskor hade kommit dit någon gång under det hela och någon tog min son därifrån. Sedan fick jag krysta ut moderkakan. Där satt jag sedan och skakade av frossa, en vanlig biverkan av cytotec. Tänderna skallrade. Jag bad om vatten, men fick inget. Jag skulle ju kanske behöva opereras om moderkakan inte kommit ut helt som den skulle.

 

På något sätt befann jag mig senare i sjukhussängen, helt tom. Min sambo vill se vår son efter ett tag, så han ringde efter sköterskan. De kom inte in med honom till oss, utan min sambo fick gå till ett annat rum. Jag vågade och orkade först inte följa med. Men han kom tillbaka efter en stund och sa att det skulle gå bra, jag skulle klara det. Så till slut gick jag också till det där andra rummet. Bara nåt litet rum, kanske för möten? Jag hade fått dropp så jag fick dra droppstången med mig. 

 

Vår son låg på ett bord insvept i vita lakan. Sköterskan min sambo ringt efter stod kvar där inne och såg på hela tiden. Jag kände mig så övervakad hela tiden och min nerdrogade hjärna tänkte att vi bara hade en kort stund på oss, att jag inte hade rätt att vara där. Tanken slog mig inte ens att jag skulle kunna hålla min son. Det var som att tiden tickade ner tills de måste ta honom därifrån. Så kändes det där och då. 

 

Så jag såg honom bara en kort stund, inte mer. Sen gick vi tillbaka till vårt sjukhusrum. Jag kunde inte vara själv den natten, min sambo fick ligga och hålla om mig i den trånga sängen. Dagen efter var jag helt lamslagen och kunde inte lämna sängen eller rummet. Men ingen personal kom in till oss på hela förmiddagen. Det hann bli lunchtid. Jag vågade inte ringa på klockan, jag litade ju på att personalen hade koll. Till sist kom sköterskan från kvällen innan, hon som ledde mig in på toaletten. Hon såg rädd ut och bad så hemskt mycket om ursäkt, det hade blivit en miss. De hade glömt bort oss helt enkelt. Hon frågade om jag hade ont. Jag var helt avtrubbad och kände ingenting. Sen blev vi utskrivna och sen var det inte mer med det. 

 

Som att inte avbrytandet i sig varit nog, så fick jag efter cirka två veckor plötsligt väldigt ont i magen och senare även feber. Jag fick åka till gynakuten för att kolla upp vad det kunde vara. En undersköterska tog emot mig vid min ankomst. Jag förklarade att jag hade avbrutit en graviditet några veckor tidigare. Jag fick lämna några standardprover och sen sätta mig i väntrummet. Efter ett tag kom en sjuksköterska för att skriva in mig. Hon verkade vara vid ganska gott mod och med ett leende var den första frågan hon ställde till mig “håller bebisen dig uppe om nätterna?”. Jag blev helt ställd. Var det ett skämt? Vad hade den första undersköterskan sagt eller skrivit egentligen? Det enda jag fick ur mig till svar var “Nej han är död”. Jag såg hur hon bara ville sjunka genom marken i princip, men jag var på något vis inte ens förvåna att de bristande rutinerna på sjukhusen fortsatte att komma min väg. Jag blev i alla fall inlagd och det visade sig att jag hade rester av graviditeten kvar i livmodern som orsakat en infektion. Efter två dagar med misslyckade försök att få bort dessa rester med cytotec blev jag till sist skrapad. När jag vaknade efter operationen kändes hela kroppen fjäderlätt och all smärta var borta. Jag brast ut i förtvivlad gråt för det kändes verkligen som att nu var allt över och nu var han verkligen borta. 

 

I efterdyningarna av allt vi fick gå igenom så uppstod även en annan sorg och smärta, sprungen ur hur familj och vänner bemötte oss. Så många visade noll förståelse för vad vi gått igenom. Somliga uttryckte i princip att det inte räknades som ett barn och jag är övertygad om att det beror på en missuppfattning som uppstår av att det vi fått gå igenom kallas för “sen abort”. Jag förlorade två av mina närmsta vänner för att jag inte kunde acceptera hur de behandlade mig. Och nu, nästan 5 år senare så är det som att ingen ens tänker att det har hänt. Ingen pratar om vår Arvid. Han finns bara för mig och min sambo. Vi har fått en frisk dotter och jag får ofta frågan om hon är vårt första barn. I princip varje gång svarar jag ja, inte för att jag vill, utan för att det är enklast så. Folk blir obekväma och klarar inte av att få höra om det vi varit med om. Men jag känner mig lika hemsk varje gång, som att jag själv också förnekar att han funnits. 

 

Jag kommer aldrig få se min son igen. Kanske är det inte upprättelse jag vill ha egentligen, jag vill bara få möjligheten att hålla honom och ta ett riktigt farväl. Men den möjligheten finns inte och ingen fanns där under den dagen för att hjälpa mig förstå. Jag kommer för alltid få leva med dessa minnen och känna hur jag svek honom.