Karins historia
Saethre Chotzen syndrom
Avsaknad av fostervatten
Kromosomavvikelse
Tredje barnet
I sommar är det tre år sedan vi tvingades avbryta graviditeten med det som skulle blivit vårt tredje barn, vår tredje lilla flicka. Tre år sedan vårt liv vändes upp och ner och aldrig kommer bli sig likt igen.
Trebarnsföräldrar
Jag och min hade bestämt oss för att det räckte med två barn. Jag var innerst inne lite sugen på ett barn till, men min man ville inte. Trots detta, mellan två preventivmedel så blev jag gravid ändå. Detta var 2021, våra två flickor var 4 och 3,5 år gamla. Den 21 mars 2021 plussade jag på stickan efter att mensen uteblivit. Vi blev chockade, men bestämde oss snabbt för att vi ville behålla barnet.
KUB
Det var mitt i pandemin, och jag fick gå ensam på ultraljud eftersom man inte fick ta med sig någon anhörig. Det gjorde i och för sig inte så mycket eftersom vi slapp skaffa barnvakt åt våra barn. I väntrummet satt alla ensamma kvinnor med munskydd. Jag var nervös och spänd. Orolig för om bebisen levde.
När det var min tur la jag mig på britsen och väntade otåligt på att få se någonting på skärmen. Strax dök den välbekanta silhuetten av en liten bebis upp. Alla mätningar gjordes och såg bra ut. Vi fick låg risk på alla kromosomavvikelser och var beräknade till början av december. Jag var lättad och förväntansfull. I efterhand nu så minns jag att jag noterade av bebisen var väldigt still jämfört med våra två andra barn. Men eftersom barnmorskan sa att allting såg bra ut, så tänkte jag inte mer på det. Vad skönt! Nu skulle vi kunna gå ut och berätta att vi väntade barn. Samma kväll visade vi ultraljudsbilden för barnen och berättade att dom skulle få ett syskon. Barnen blev glada, även om de såklart var lite för små för att förstå.
"Det ser inte helt normalt ut"
Veckorna gick, magen växte och sommaren närmade sig. Det var sista veckan innan jag skulle gå på semester. Min man och barnen var lediga och hade åkt ner till Tjörn med mina svärföräldrar. Jag jobbade fortfarande och pga. pandemin fick min man ändå inte följa med på rutinultraljudet.
Innerst inne är jag lite orolig inför ultraljudet. Bebisen sparkar inte lika mycket som mina två andra barn har gjort. Jag har känt någon enstaka rörelse vid ett par tillfällen, men inget mer. Kanske moderkakan ligger i framvägg den här gången tänkte jag.
På onsdagen jobbade jag som vanligt, jag sa hejdå till mina kollegor som vanligt. "Vi ses imorgon". Sedan cyklar jag till sjukhuset och går in på specialistmödravården där jag varit så många gånger förut. Nervositeten finns där, som inför alla mina andra ultraljud.
Det blev min tur och jag la mig ner på britsen. Jag frågade om det var okej att jag ringde min man på facetime. Det var det. Jag ringde honom och visade förväntansfullt skärmen. Barnmorskan började undersökningen. Det var svårt att se på skärmen, jag mindes det från mina tidigare graviditeter, att det var svårare att se på det här ultraljudet eftersom bebisen är så stor. Barnmorskan berättade lite vad hon såg, men annars var hon tyst. Hon mätte bebisens huvud flera gånger, den automatiska uträknaren på skärmen sa 16 veckor. Det gnagde lite i mig, jag var ju i vecka 18. Utan förvarning stängde hon av skärmen till ultraljudet. "Det ser inte helt normalt ut" sa hon, "huvudet har en konstig form och det finns inget vatten". Rummet snurrade. Jag kunde inte andas. "Ligg kvar så ska jag kolla om jag kan hitta en läkare som får titta". Hon gick. Jag var tyst. Min man var tyst. "Hörde du vad hon sa?". Frågade jag. Han hade inte riktigt hört. Jag berättade men sedan var det knäpptyst. Det gick en stund, jag låg där med gelén kvar på magen och tröjan uppdragen. Det kändes som ett vakuum. Efter en stund öppnades dörren och hon kom tillbaka igen med ett papper i handen. " Jag hittade ingen lärare, du får komma tillbaka imorgon eftermiddag, då får du ta med dig din man".
Jag vet att jag sa någonting om att min man var bortrest. Hon sa att någon barnmorska skulle vara med då.
Jag tog pappret och gick. Jag vet inte hur jag tog mig hem. Jag smsade min chef att jag inte kunde jobba dagen efter. Skev till min mamma och syster att ultraljudet inte gått bra. Sedan la jag mig i sängen under täcket och bara grät. Jag visste att det inte var ett bra tecken att få en läkartid. Jag känner på mig att det är kört.
Besultet
Min man lämnade våra barn med sina föräldrar och körde de drygt 30 milen hem för att vi skulle få vara tillsammans. Jag bara grät, medan han försökte vara positiv. De kanske hade sett fel? Eller så var det inte så farligt? Jag bara grät, kände mig apatisk, kunde inte äta. Jag ville inte åka till sjukhuset, eftersom jag kände på mig att vi skulle få dåliga nyheter.
Tillbaka i väntrummet på specialistmödravården. Jag försökte att inte gråta, ändå kände jag mig så uttittad. Alla ensamma kvinnor tittade på mig och jag är säker på att de undrade vad jag var för en idiot som tagit med mig min man fast man egentligen inte fick på grund av pandemin. Jag ville bara skrika åt dom att dom skulle vara glad att dom satt ensamma.
En läkare hämtade oss och vi fick komma in i ett rum. Jag la mig på britsen, det var någonting konstigt med inställningarna på ultraljudet, läkaren fick hjälp av en barnmorska. Innan barnmorskan gick drog hon ner skärmen ovanför britsen närmare mitt ansikte.
Hon ville vara snäll, trodde väl att jag ville se min bebis noggrant. Men jag ville inte. Jag tittade in i väggen hela tiden. Läkaren sa att hon skulle göra en organscreening och började undersökningen.
Det kändes som att tiden stod stilla.
Efter ungefär en timma var hon färdig. Under hela undersökningen skrev hon ut bilder på bebisen, hoppet började växa inom mig. Jag tänkte att det var positivt, att bilderna var till oss.
När undersökningen var klar rev hon av bilderna och sa att hon skulle visa sina kollegor och återkomma. Jag satt ensam kvar i rummet då min man fick springa och lägga på mer pengar till parkeringen. Jag försökte hålla fast vid det lilla hopp som börjat växa inom mig.
Läkaren kom tillbaka efter en stund, min man också. Hon säger att alla organ verkar finnas, men då det finns onormalt lite fostervatten så är det svårt att göra ultraljud, hon kan inte bedöma hjärnan, hjärtat eller ryggraden. Dessutom är huvudet för litet för veckan, och har en konstig form. Hon säger att vi har två alternativ: 1. Göra moderkaksprov och en röntgen för att kolla kromosomavvikelser och att kunna titta på bebisens organ på röntgen. För att sedan ta beslut om hur man ska gå vidare.
2. Det andra alternativet var att avbryta graviditeten.
Jag hade känt på mig sedan dagen innan att det här skulle hända, så på ett sätt var jag beredd på det. Trots det så kändes det som att golvet försvann under mina fötter, trots att jag satt ner. Jag ville gråta och kräkas.
Min man och jag ställde många frågor. Läkaren var rak och ärlig. Hon sa att utan fostervatten är det inte säkert att fostret överlever graviditeten. Och om den gör det kommer lungor, armar och ben inte att vara utvecklat eftersom den inte fått träna på att röra sig eller andas.
Min man var den första som sa det, men jag tänkte samma. Vi ville avsluta graviditeten. Det kändes inte rätt mot våra barn att gå igenom en svår graviditet och kanske lång tid på sjukhus med ett sjukt barn. Men samtidigt tyckte jag så synd om bebisen i magen. Här satt vi och beslutade om att den inte skulle få leva längre. Hur kan man ens göra det?
Eftersom jag var i vecka 18+5 och hade passerat gränsen för fri abort behövde vi godkännande från Socialstyrelsen.
Läkaren sa att hon skulle springa och ringa Socialstyrelsen, hon måste be dom vänta på vår ansökan. Tydligen har Socialstyrelsen möte en gång i veckan, på fredagar där dom godkänner sena aborter. Det var torsdag eftermiddag och alla beslut var tvungna att inkomma innan ett visst klockslag. Det var tydligen bråttom. Då kunde jag inte hejda tårarna längre. Jag hulkade hejdlöst. Läkaren berättade hur själva avbrytandet skulle gå till, att jag först skulle ta en tablett, och efter två dagar komma tillbaka och bli inlagd för själva avbrytandet.
Läkaren kom tillbaka. Vi skulle träffa en kurator, för det var man tvungen att göra för att skicka in ansökan. Allt kändes så overkligt. Vi gick tillbaka genom väntrummet där alla gravida kvinnor satt med sina magar och in till ett rum med en kurator. Vi pratade om varför vi tog beslutet, hur vi kände inför det. Min man grät, en av de få gånger under våra år tillsammans som jag har sett honom gråta. Vi kramades och grät. Kuratorn berättade att det finns en fostergravlund på en av stadens kyrkogårdar där all aska brukar begravas, hon pratade också om att man ska fundera på om man vill se fostret efter avbrytandet.
Vi skrev på pappret till Socialstyrelsen och åkte hem. Allt kändes så overkligt.
Avbrytandet
Vi bestämde oss snabbt för att vi ville ha hem barnen. Allt kändes så otroligt sorgligt, tyst och ensamt utan dom. Barnen kommer hem och vi försöker leva på som vanligt. Jag ville förtränga att jag fortfarande hade en levande bebis i magen. Ville inte känna att den sparkar, men den gjorde den inte. Jag kände inga rörelser vilket jag var tacksam för just då.
Det blev lördag och jag gick tillbaka till sjukhuset för att få den första tabletten. Jag fick komma in på vårdavdelningen och sätta mig i ett rum. En barnmorska kom in med tabletten, hon frågade hur det kändes. Vreden bubblade inom mig. Jag blev så arg över frågan och orkade inte försöka hålla skenet uppe. " Vad tror du?" Svarade jag kyligt. "Fruktansvärt såklart".
Jag får tabletten och information om att om jag får ont eller börjar blöda ska jag höra av mig. Jag gick tillbaka ut till parken där min familj var, där barnen lekte, lyckligt ovetandes om vad jag precis har gjort.
Dom här dagarna innan kändes som ett vakuum. Som att världen pågick som vanligt utanför, men i vår bubbla stod tiden still.
På måndagen var det dags. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Det enda jag hade kunnat läsa om avbrytanden var via några gamla bloggar som jag hittat på Google. Jag var så oerhört rädd och ledsen. Jag skulle döda mitt barn. ”Mitt barn ska dö idag” Tänkte jag om och om igen.
Vi kom till kvinnoklinikens vårdavdelning och blev tilldelade ett rum längst bort i en korridor, säkert för att få lite avskildhet. Trots detta hörde jag bebisgråt till och från under hela dagen. Det krossade mitt hjärta, för mitt barn skulle aldrig få skrika.
Vi blev tilldelade en barnmorska som skulle hand om oss och fick sedan ta de första tabletterna. Jag fick ganska snabbt molande mensvärk. Jag och min man tittade på tv och försökte vara vid gott mod trots det hemska. Jag fick flera omgångar med tabletter med jämna mellanrum. Jag fick ont, väldigt ont. Jag fick morfin, men började bara kräkas av det. Till slut ringde barnmorskorna efter narkosläkare för att sätta epidural, då smärtan var olidlig.
Jag fick vänta länge och lagom tills narkosläkaren kom så var smärtan borta. Två barnmorskor kom in och sa till mig att försöka krysta. Jag gjorde som jag blev tillsagd och efter en liten stund var det över. Jag ville inte se. Barnmorskan sa att dom skulle gå ut och ”snygga” till lite och sedan komma tillbaka.
Jag var lättad och sorgsen på samma gång. Barnmorskan kom tillbaka med en rondskål. Där i låg hon, för det sa dom. Att det var en hon. En tredje liten flicka. Hon var en liten miniatyrbebis, med tår och fingrar. Huden var lite genomskinlig och jag var så rädd att ta i henne, att hon skulle gå sönder. Vi hade ändå en fin stund tillsammans vi tre och jag sjöng en godnatt visa för henne som jag sjungit för alla mina barn.
Sedan ville vi bara åka hem.
Epilog
Vi valde att skicka vår flicka för obduktion och prover för att kolla eventuella kromosomavvikelser. Det visade sig att hon hade en ovanlig form av kromosomavvikelse. Saethre Chotzen syndrom. Där skallbenen i huvudet växer igen för tidigt, vilket gör att huvudet och hjärnan inte kan växa normalt. Hon hade också någon form av missbildning vid urinvägarna som gjorde att hon inte kissade något fostervatten. Därav avsaknaden av fostervatten. Vi genomgick en genetisk utredning för att se om vi bar på en gen som orsakat avvikelsen. Vi fick till svar att vi ej var bärare av genen.
Trots att de här graviditeten inte var planerad så blev vi så inställda på ett till barn att vi valde att försöka bli gravida igen. Trots rädslan och oron så kändes det rätt. Ett drygt år senare föddes vårt tredje levande barn. Hon har hjälpt mitt hjärta att läka, även om avbrytandet alltid kommer finnas kvar som ett ärr inuti mig.